För en tid sedan blev vi på kontaktade av en kvinna som ville skapa en minnesgåva av hennes ultraljudsbild. Hon delar nedan med sig av historian bakom smycket. “Mitt barn blev en ängel” är gripande och något vi är stolta över att få förtroendet att publicera, hennes styrka och förmåga att kunna gå vidare och våga berätta om sina erfarenheter. Visa gärna ert stöd genom att sprida och dela era egna erfarenheter kring ämnet.

Våga prata

Hej,

Jag vill gärna berätta om det missfall som jag har gått igenom. Det känns dock lite missvisande att kalla det missfall eller sent missfall. Jag själv upplevde det mer som spädbarnsdöd med tanke på att graviditeten var så pass sent gången.

”Jag tycker personligen att det ligger för mycket i det mörka. Det är nästan så att man skäms över att det hänt en själv – vilket är fel.”

Vattnet gick redan i vecka 21

Söndagen den 24 januari när jag vaknade upplevde jag att jag hade mycket flytningar. Jag ställde mig upp för att gå på toaletten men jag hann inte ta ett steg till innan det forsade ut vatten mellan benen. Jag och min sambo hoppade in i bilen och åkte in till akuten i Umeå där vi fick träffa en läkare på en gång, hon gjorde ultraljud och gynundersökning och konstaterade att vattnet hade gått i vecka 21.

Hennes hjärta slog starkt och jämnt

Vi fick ett eget rum på gynavdelningen där det blev sängläge. Jag fick inte röra mig mer än till toaletten och tillbaka. Vi lyssnade på hennes hjärta vilket var starkt och slog med jämna slag. Vi klamrade oss fast vid hoppet om att jag skulle kunna ligga några veckor så att hon skulle ha en chans att överleva utanför livmodern. Dagarna gick och hoppet stegrade. Jag läste om kvinnor som hade åkt in av samma anledning som jag och som hade fått ligga i flera veckor utan att något hände och barnet överlevde. Så tur hade dock inte jag..

Efter fyra dagar i sängen så fick jag mer sammandragningar än vanligt. De stegrade i smärta och missfallet var ett faktum. Jag fick smärtstillande mot värkarna sedan var det bara att vänta. Och vänta. Till kvällen så blev värkarna värre och vi blev flyttade till förlossningen när det inte skulle finnas en barnmorska nära till hands på gynavdelningen.

Gränsen mellan foster och spädbarn

Jag låg på förlossningen med värkar ungefär var åttonde minut då en läkare och en barnmorska från neonatalavdelningen kom in i rummet. De berättade att jag var en dag ifrån att gå in i vecka 22, vilket är dess lägsta gräns för att kunna rädda barnet. Efter vecka 22 skulle hon inte lägre klassas som ett foster, utan som ett spädbarn.

Att bestämma om någon får leva eller dö

Eftersom vi var så nära gränsen till spädbarn, men hon fortfarande klassades som ett foster, var vi tvungna att välja att försöka rädda hennes liv eller inte. De berättade att chanserna var små. Även om de skulle ha avgjort att hon skulle klara behandlingarna så skulle det innebära månader på sjukhus och stora risker för komplikationer samt bestående men. De första månaderna skulle hon kunna dö vilken dag som helst.

All den här informationen fick vi när jag hade värkar var fjärde minut. Jag hade redan panik över att gå igenom en förlossning som jag inte hade en aning om hur den skulle gå till eller ens hade hunnit fundera på. I mitt huvud var det en halv graviditet kvar innan jag skulle behöva bli nervös inför en förlossning.

Vi bestämde oss för att inte försöka. Hon skulle få somna in på mitt bröst istället för i en säng med en massa slangar och nålar i sig. Det är det jobbigaste beslut jag någonsin har behövt ta i hela mitt liv. Jag vill inte bestämma om någon får leva eller dö och hoppas att jag aldrig ska behöva ta ett liknande beslut någonsin igen.

En kort stund efter att vi gjort vårt val så kom värkarna så pass tätt att vi blev flyttade till en förlossningssal där det fanns tillgång till lustgas och m.m. Jag fick värkstimulerande efter ungefär en timme när värkarna stannade av lite. Det fanns ingen mening med att dra ut på det längre eftersom värkarna hade startat till följd av att jag fått en infektion i livmodern.

Hon rymdes i sin pappas handflator

Några timmar senare så fick jag hålla i henne. Hon var så fin, och så extremt liten att hon rymdes i sin pappas handflator. Vi fick sitta med henne tills vi kände oss redo att släppa henne. Hennes aska skulle få åka till samma gravplats som hennes fars morföräldrar. Efter förlossningen var allt som en dimma. Vi fick fika och sedan gick vi och la oss. Jag somnade nästan på en gång.

Nästa dag vaknade jag tidigt. Jag var ledsen och kunde inte sova eller äta. Vi fick stanna några dagar på sjukhus så att de fick se över infektionen i livmodern och se så att jag ”återhämtade” mig som jag skulle.

Vi fick prata med en kurator men det hjälpte inte. Jag kunde inte riktigt öppna upp mig för henne. Den person jag lättast kunde prata med förutom min pojkvän var barnmorskan som jag haft under förlossningen. Hon tog sig tid att prata med mig efteråt och jag bröt ihop totalt. Hon tröstade mig, pratade med oss båda om allt som hänt och hjälpte oss att bearbeta sorgen. Efter några dagar till på sjukhus så fick vi åka hem och blev sjukskrivna i en månad.

Att återgå och att våga prata

Passande nog så hade vi en inbokad resa till Thailand som vi skulle på två veckor senare. Vi fick åka för mina läkare och det var nog det bästa som kunde ha hänt oss. Vi fick vara borta från vardagen och återhämta oss. Jag lyckades bearbeta händelsen och det kändes som att jag inte var lika ledsen längre.

När vi kom hem från Thailand var det inte många som vågade prata med mig om vad som hänt, de ville ge mig tid och låta mig själv bestämma om jag ville prata om det eller inte. Jag upptäckte med tiden att det gick relativt bra att prata om det, jag höll mig borta från att prata om det jobbigaste så att jag inte skulle börja gråta och min kille tog ofta över när rösten blev för ostadig. Jag och min kille pratade varje dag om vad som hänt och tröstade och stöttade varandra och gör det fortfarande.

När ingen lyssnar är det skönt att få skriva av sig

Jag pratar inte så ofta om det som hänt med andra eftersom det är så många som säger att jag inte verkar sörja, jag kan ju faktiskt prata om det utan att gråta. Jag blir ledsen och arg när jag hör det för de har inte den blekaste aning om vilket hål jag har fått i mitt hjärta men jag låter det rinna av mig för ingen jag har pratat med har varit med om samma sak och de kommer aldrig kunna förstå smärtan jag lever med varje dag. Därför känns det otroligt skönt att skriva allt det här, det har tagit flera veckor och otaliga tårar för att få fram den här texten men det är det nog värt.

Mitt förstfödda barn blev tyvärr en ängel

Jag har nu tre månader efter missfallet börjat inse vad som hänt och det har blivit svårare att prata om det. Jag blir lättare påverkad och ledsen av små saker, det skär i hjärtat samtidigt som jag blir glad av att se andra gravida men jag blir så olidligt avundsjuk och saknar min lilla ängel. Jag tänker på henne varje dag och saknar henne så olidligt. Tankarna på henne kommer allt oftare och överrumplar mig men jag överlever tack vare min älskade pojkvän som alltid finns där.

Mitt första barn blev tyvärr en ängel innan hon ens fick känna på livet, hon kommer alltid finnas hos oss som våran förstfödda.


Här är hennes vackra minnesgåva


Våga prata om Missfall

Vi tror att många blir väldigt berörda, precis som vi, av denna text. Anledningen till att vi valt att dela berättelsen är för att lätta tabun kring ämnet missfall, då det är så många som gått igenom samma sak, men känner sig så fruktansvärt ensamma.

De flesta missfall sker innan vecka 12. Men kvinnan i berättelsen är långt ifrån ensam då ca 15 procent av alla kända graviditeter slutar med missfall. 80 procent av dessa sker innan graviditetsvecka 12. Sker ett missfall efter vecka 16 så kallas det för ett sent missfall (källa).

Har du eller någon du känner gått igenom ett missfall? Upplever du att kvinnor och män vågar prata om det? Kommentera gärna nedan.

Kärlek från oss.

Föreviga din ultraljudsbild

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *